I påsk ställer Sverige om till sommartid. Detta rör ren klocktid (kronologisk tid).
Så har människan en inre tid, som ofta är i takt med den yttre, men alls icke alltid………….
En liten skrift från 2003 är lika aktuell i nutid.
För människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, är den inre och yttre tiden ofta i otakt, ett fenomen som funnits genom tiderna.
INRE & YTTRE TID
Av Maria Liesland 2003
Låt mig tala litet om tid. Inte den sortens tid vi kan mäta med klockor, dygn eller kalendrar — den sk kronologiska tiden. Ej heller tänker jag skriva om människans levnadsålder, åt vilken vi ägnat oss i decennier.
Nej, ämnet för denna lilla uppsats är vår inre dvs biologiska tid och ålder. Ofta menar vi att dessa två åldrar går hand i hand. Ända sedan födseln följer människan ett utvecklingsschema, som löper parallellt med de kronologiska åldrarna, sk tidsfaser.
Detta har skolfolk och vårdpersonal fått lära sig i sin utbildning, och för det mesta stämmer det ju också, men kanske bara till 90%.
En del barn avviker från detta tidsschema och utvecklas tidigt, sent eller ojämnt. Ibland kan det börja redan i fosterlivet, därför vet man numera att barn kan vara mogna att födas olika fort: alltifrån 36–43 veckor eller då barnet väger 3–3,5 kg. Sedan kan detta utvecklingsschema följa med barnet upp genom åren och jämnas ut helt då de är vuxna. Att utvecklas på detta sätt är inte onormalt, det ligger helt inom normalvariationen.
Finns det då barn, som är frigjorda från inre tid och rum och som inte kommer ifatt de andra?
Finns det rent av individer som är programmerade efter ett annat tidssystem än den moderna, civiliserade människan?
På denna fråga är svaret tveklöst JA
Dessa utgör en minoritet, men existerar likväl.
Det handlar om personer med någon form av hjärnskada eller genmutation, där den inre tiden är satt ur spel, de följer med andra ord sin egen kalender.
Märta Tikkanen och Doris Lessing skildrar detta fenomen i sina böcker.
Det rör sig om barn med ADHD, autism eller någon form av utvecklingsstörning.
För oss finns inget givet schema varken i barndomen eller i vuxenlivet.
Gränsen mellan de olika stadierna är otydlig och ibland även obefintlig.
De utvecklingsstörda stannar kvar i barndomen och blir sålunda aldrig helt vuxna, medan personer med grava former av autism och även ADHD är som en mutation bakåt i evolutionen, vilket i sin tur kan leda till det primitiva beteendet och utseendet. Man ger helt enkelt ett uråldrigt intryck.
Då jag förut. hörde ordet ”utveckling” tänkte jag i första hand på en framåtskridande förändring och kopplade inte begreppet tid till människans utveckling/evolutionen. Jag har inte heller lagt in tidsaspekten i utvecklingen från barn till vuxen och därefter ålderdom.
Efter att ha läst Tikkanens, Gunilla Gerlands och Lessings böcker, känns det som om en stor sten fallit från mitt hjärta. Pusselbitarna faller plötsligt på plats. Först nu förstår jag, varför vi med Aspergers syndrom upplevs som lillgamla, och inte gärna leker med normala ”barnsliga” jämnåriga barn. När barnen är litet
äldre eller ibland också yngre kan det fungera bättre. Samma fenomen kan också uppträda vid DAMP
De högbegåvade med lindriga former är vanligen konservativa och brådmogna, medan de med lägre begåvning är primitiva till både kropp och själ. Alla har de det ålderdomliga gemensamt.
Vi är på något sätt tidlösa och härigenom frigjorda från alla människans
tidsstadier. Gränserna är diffusa och ibland flyter de olika åldrarna samman inuti oss.
Under min barndom ansåg man från BUP att det var viktigt att skilja mellan det som rörde barn resp vuxna. Man ville också försöka hindra mitt intellekt att gå alltför långt före den sociala mognaden, där jag var sen.
Ett liknande gissel har jag också haft i ungdomen, jag har liksom inte passat in i det utvecklingsschema, som andra följer utan gått min egen väg.
Jag har utvecklats som individ efter min egen kalender och inte tillsammans med andra efter ett givet ”gruppschema”.
Min väninna formulerar saken såhär:
”När jag var barn, var jag varken barn eller vuxen, åldrarna flöt på något sätt ihop. Jag kunde ibland bete mig mycket omoget socialt, men vara långt kommen både intellektuellt och fysiskt. Jag var helt enkelt bara jag”.
I puberteten uttryckte jag mig på följande vis:
Min kropp är född i månadsskiftet okt—nov 75, men min själ är frigjord från
ålder, tid och rum.
När jag nu äntligen fatt träffa de mina, inser jag plötsligt varför ålder och tid alltid varit ett gissel för mig.
Jag har så gott som levat i en enda värld, där människor, från vaggan till graven utvecklats efter ett och samma tidsschema, vilket inte passar med mitt
tidssystem.
Ingen har riktigt kunnat förklara detta fenomen. Min psykolog sade bara, att allt skulle bli bättre när jag blev äldre, och som vanligt litade jag ju blint på vad hon sagt, men åren har gått och inte mycket har hänt. Jag blev alltmer skeptisk och pessimistisk tills jag träffade andra av mitt slag och framför allt då jag fick läsa böckerna, söm jag ovan nämnt.
I dag inser jag, att vi aldrig kommer att helt och fullt stå på samma nivå som våra jämnåriga; det kommer alltid att finnas någon skillnad, eftersom vi är programmerade efter olika tidssystem. Klockorna kommer således även i framtiden att ticka ojämnt.
Hos några av oss är detta ett lindrigt problem, men tillräckligt svårt att blunda inför. För andra är skillnaden så tydlig, att den inte går att ta miste på.
Nu vet jag också vad som menas med följande uttryck:
Du kommer från en annan tid
Du är inte med i tiden
Du är inte som andra barn/unga/vuxna
Du är född på 70-talet,
men talar och beter dig ibland som om du kom från 50-talet
du är mogen både intellektuellt och fysiskt, men är outvecklad och ibland även
primitiv socialt.
Dessa citat har jag fått höra från BUP, rektorn i Tomelilla, normala barn och ungdomar i min egen ålder, samt från folkhögskolor, som jag studerat på. även andra unga med samma handikapp som jag, anser ibland att jag är från en annan tid.
Istället för att fokusera på de specifika störningar, som utmärker de olika diagnoserna — autism, ADHD, LMBB och traditionell utvecklingsstörning -borde vi istället tala om människor som är störda i sin inre tid, vilket är gemensamt för samtliga diagnoser. Tid och utveckling hör nämligen ihop. Först då skulle man kunna förstå oss bättre. Autism anses vara en störning i kontaktfunktionen, men då vi följer ett annat tidsschema än normala„ är det ju i första hand fråga om en tidsmässig utvecklingsstörning. Vi leker inte med jämnåriga barn och har outvecklad empati, heter det, men hur skall vi kunna förstå varandra när vi kommer från olika tidevarv? Sinsemellan förstår vi varandra betydligt lättare, eftersom vi är programmerade efter samma tidssystem. Bland oss är det ingen större skillnad om man är född på 50-, 60-, 70-, eller 80-talet. Vi är tidlösa och frigjorda från inre ålder, tidsfaser och schematisk utveckling.
Gunilla Gerland drar ofta paralleller mellan den mänskliga hjärnan och datorn. Om man uttrycker tidsskillnaden i sådana ordalag, kan man jämföra det med en samling datorer som är sammankopplade till ett nätverk.
Om alla dessa datorer utom en, är programmerade efter ett och samma tidssystem, uppstår problem i nätverket och datorerna kan således inte
samarbeta.
Jag gör en liknande jämförelse mellan människors hjärnor under utvecklingen
från barn till vuxen, även Christopher Gillberg (professor i barn- och ungdomspsykiatri), verkar ha liknande tankebanor.