(Krönika av Maria Liesland)
I jämlikhetens namn, kan det smärta att barndomsblinda ofta har en annan sinnevärld.
I konsten är det inte viktigt om utövaren är blind eller har syn (i hopp om att vi alla är lika normala).
En stärkande diktkurs bland blinda med neuropsykiatri, visar tydligt hur några dagar format synnedsattas liv 50 år senare.
Frostavallen i januari 1974 – historiska dagar då unga synskadade gjorde sig fria en gång för alla. Nu skulle blinda ut ur fångenskap – hem till familj och vanliga barn – bli en del av normalvärlden. Ja, till nästan vilket pris som helst, men reformen behövde förberedas, det insåg även ungdomarna.
Blinda barn blir speciella av att möta blinda i skolan såväl som på fritiden. De lär sig inte hur seende tänker.
De utvecklar ismer och specialintressen genom skolmiljön och umgänge med varandra. Detta skall vi förändra med kraft -— avveckla skolor och ”synklasser” och sprid ungarna över landet! Specialskolan är en inhägnad plats – låt dem växa upp i frihet!
Om barnen kom ut i landet, skulle ”blindautismen” försvinna, förkunnade man. Inte just när förändringen sker, men snart blir allt normalt.
Synskaderörelsen slog fast att det som liknar autism var en följd av livet på institution.
Sverige skulle minsann få se – om ett antal år blev blinda en del av samhället i stort! Målet var i förlängningen att våra föreningar inte skulle behövas.
”Vi har inte så mycket gemensamt”, ansåg man, ”blinda kan ha mer gemensamt med människor hemma omkring”.
Detta synsätt har påverkat vårdpersonal. Blindheten upplevdes som praktisk och teknisk, mycket av vår gåtfulla värld var individuella flerfunktionshinder, som råkade sammanfalla med synskada. Vi sågs som unika individer, en och en.
SRF hade hand om ren synnedsättning, det andra hörde hemma någon annanstans.
2023 inser vi att det till stor del rör partipolitik – vackra drömmar om total jämlikhet mellan människor, men ideologi kan förblinda.
En fråga kvarstår efter år av flerhandikappknog.
Är våra världar klart skilda – flerfunktionshindrades och enbart blindas?
Ulla Ek, professor och forskare, fångade det så fint.
”Hos gravt synskadade med NPF, blir blindheten naken. Enbart synskadade gör allt för att kompensera, hjärnan processar och formas om”. Detta gjorde henne imponerad – hur barndomsblinda anpassade sig till en seende omvärld.
För barn inom autismspektrum, är blindheten tydligt avklädd. Vi anpassar oss inte så lätt till politik och modern ideologi. Vi är ärliga med oss själva och kan göra särbegåvning till oanad styrka. Det klargjorde Ulla Ek vid en utbildningsdag för SRF.
Gravt synnedsatta med NPF har länge varit en dold grupp. När enbart blinda smälte samman med sin omgivning, blev vi synliga. Integration satte ljuset på vårt udda funktionssätt.
Om vi bara vore blinda, hade vi sannolikt lärt oss tränga undan sinnesintryck och sammankopplade sinnen, träna bort perfekt minne och jämna ut begåvning. Ja, ha som mål att likna människor hemmavid.
Här ser vi ett intimt samspel mellan blindhet och autism, så nära att vi ej kan skilja funktionshindren åt.
För blinda barn med ADHD, blir blindismer ofta ett sätt att leva ut inre energi. De kan inte som seende –springa, klättra och fara omkring.
Om vi dämpar blindismerna utan att ersätta det med annat, stannar energin inom människan – ”dampet” blir kvar i hjärnan.
Denna kunskap bör SRF ta med sig i nutid och förbundets framtid.