krönika på kvinnodagen

På jämställdhetens dag, har Liesland letat fram en skatt ur gömmorna. En krönika av SRF Skånes fd ordförande Ann-Christin Fast, som arbetat som kurator på ungdomsmottagning i Lund.

Hennes skrift är från 2000, men lika aktuell snart 25 år senare.

Förutom könsaspekter, berör Ann-Christins text den hårfina skiljelinjen mellan blindhet och autism.

Vid millenniumskiftet levde vi till stor del kvar i tron att ”blinda barn bara kunde vara blinda”.

Läs och unna Er en tankeställare på kvinnodagen!

JÄMSTÄLLDHETS- OCH KÖNSASPEKTER PÅ ARBETET MED BARN OCH UNGDOMAR MED SYNSKADOR

Kvinna & man

Utgångspunkterna för denna artikel är dels mina erfarenheter som synskadad och arbetet inom SRF:s jämställdhetsarbete, dels mina erfarenheter som kurator vid en ungdomsmottagning.

Verksamheten vid ungdomsmottagningarna ska kunna erbjuda ett åldersadekvat stöd i vuxenblivandet till unga människor inklusive funktionshindrade. Till ungdomsmottagningen kan de unga komma med bekymmer som t.ex. rör den kroppsliga hälsan eller utvecklingen, sexuella funderingar, relationer eller känslor av t ex ensamhet eller utanförskap.

Under mina drygt 10 års arbete där har vi emellertid mött ytterst få unga med t.ex. synskador. Vilka kan de bidragande orsakerna vara?

För snart 10 år sedan fäste bl.a. barnmorskan och forskaren Gisela Helmius i Uppsala vår uppmärksamhet på att en synskada hos en ung person kan anses som det svåraste handikappet då det gäller att tillägna sig en identitet som könsvarelse. Hon beskriver hur viktig kamratgruppen och iakttagandet på avstånd är för att börja uppleva känslor av förälskelse och svärmeri och börja fundera på sig själv i termer av ”en i ett par” samt lära sig spelet mellan könen. Allt är ömtåligt och nytt och går ej att lära av vuxna och är svårt att sätta ord på.

Inom SRF försöker vi aktivt uppmärksamma könsaspekter på funktionshindret och bedriver ett jämställdhetsarbete på alla plan inom organisationen.

Skillnaderna i funktionshindrade kvinnors och mäns villkor och rehabilitering har nu senast dokumenterats i Bemötandeutredningen och där speciellt i

delbetänkandet ”Kvinnor, män och funktionshinder” (SOU 98:138).

Här belyses även i viss utsträckning könsspecifika aspekter vad gäller barn och ungdomar. Vi får som exempel på praktiska konsekvenser av brist på jämställdhet veta att föräldrar till pojkar lättar får förståelse än

flickföräldrar för barnets behov av extrahjälp och därmed också lättare vårdbidrag. I det här mycket läsvärda delbetänkandet finns också flera skildringar av hur den funktionshindrade unge ”avkönas” och blir ”en kropp”, ”en patient”, ”en synskadad” o s v – någon som andra vet bäst vad den behöver.

I arbetet på en ungdomsmottagning liksom alltmer inom skola och t ex på fritidsgårdar pågår fortlöpande arbete för att finna hur man ska utforma verksamheten så att den både passar tjejer och killar. Allt mer har man förstått att om man inte går medvetet in för detta blir verksamheten på killarnas villkor.

Fällorna är säkert ungefär de samma inom verksamhet

som riktar sig speciellt till synskadade flickor och pojkar.

Hur ser det t ex ut inom ”synskadesporter”, vad görs

för att göra dem attraktiva

även för flickorna?

Finns det könsskillnader i vilka man ger de nyaste eller fräckaste hjälpmedlen, uppdaterar datorn för eller testar program på? Vilket kön förväntar vi vuxna oss mest

tålamod och smidighet från och kan det vara så att vi lättare låter pojken agera ut besvikelse eller irritation över sin situation? I vilken form får de visa sina känslor över att ”behandlas” och vara annorlunda?

Under mitt 30-åriga yrkesliv har jag alltmer kommit att se skillnaderna i förhållningssätt och hur man bemöter den unge mellan olika verksamheter. Från ungdomsmottagningens stora medvetenhet om tjejers och killars olika behov och försöken att i allt agerande möta den unge där den befinner sig i sin sociala, psykologiska och kroppsliga utveckling till verksamheten inom syncentralerna där barn och ungdomar utgör en minoritet och

funktionshindret/bristen kommer i förgrunden.

Vi är många nu vuxna synskadade som kan vittna om hur ensamt eller jobbigt vi haft det under speciellt ungdomsåren och som fått kämpa stora delar av livet med konsekvenserna av detta för att hitta en identitet både som synskadad och som kvinna/man och människa.

Med de kunskaper som idag finns om flickors och pojkars specifika identitetsutveckling och behov skulle man kunna ge barn och föräldrar ett mycket mer professionellt och medvetet stöd än som görs speciellt på syncentralerna men också inom habiliteringen. Det är välkänt att många både synsvaga och gravt synskadade barn och ungdomar är mycket ensamma på sin fritid och i förskola/skola.

Habilitering/syncentral borde tillsammans med SRF mycket medvetet arbeta för att ordna fasta grupper, där de synskadade barnen tidigt fick lära känna varann. Att få en grupptillhörighet bland synskadade och en identitet som synskadad flicka eller pojke behövs som grund för en harmonisk utveckling till ung kvinna eller man. Att redan innan man gått in i den förvirrade och svåra period puberteten ofta innebär tränat sig att känna efter vad man själv vill, uttrycka sina känslor, lära sig ta plats i en grupp eller släppa fram andra är ovärderligt. Vi vet att icke funktionshindrade flickor ofta tappar självförtroende och tystnar under högstadiet och risken att en

synskadad flicka gör det är än större. Både den unge killen och tjejen behöver hjälp för att inte gå in i stereotypa könsroller. En kompletterande gruppverksamhet, att hämta kraft och stöd ur, behövs. Att få hjälp med att tillsammans med andra förstå att det inte är fel på mej som tjej eller kille men att det kan vara svårt och komplicerat att vara synskadad under denna period i livet.

Att tillsammans med andra synskadade i

samtalsgrupper, i rollspel/drama få prata om och testa olika sätt att handskas med sitt funktionshinder och få känna gemenskap är grundläggande liksom att få ordentlig mobilityträning och få inspiration av äldre ungdomar.

I kontakten med unga synskadade är balansgången mellan att fokusera på ”bristerna” och att försöka bejaka det åldersadekvata, det gryende, det ömtåliga kvinnliga/manliga hos den unga /unge grannlaga. Att inte bli betraktad som habiliterings- eller syncentralspatient stora delar av sitt liv utan i första hand som en flicka eller

pojke med olika särdrag men också med ett funktionshinder borde vara en självklarhet.

Om synrehabiliteringen inte går hand i hand med en mycket medveten självständighetsträning och ett medvetet stöd för att hitta sin identitet som människa och könsvarelse missas själva grunden för ett gott liv som synskadad.

Ann-Christin Fast

Ledamot i SRF:s Jämställdhetskommitté

Ordförande i SRF Skåne

jämdställdhet

Kvinna & man

Publicerat

i

av

Etiketter: