Den 14 juli firas Kronprinsessans födelsedag — en kär, svensk tradition.
Många av oss skänker pengar och tar del av arbetet med Victoria-fonden för barn och unga. Numera berör fonden allt fler barn, den första tiden gick fondmedlen till att göra livet lättare för handikappade och sjuka.
Inför Victoria-dagen 2024, blickar vi tillbaka 20 år, genom en tidningstext av
Maria Liesland, Unga Synskadades representant i SRF:s flerhandikappkommitté.
Debattartikeln är hämtad från Sydsvenskans ledarsida för gäster.
Tack och lov bar vår strävan frukt, vi ser hur utvecklingen gått framåt för Victoria-fonden och hur den förs fram……
Låt oss fortsätta kämpa i samma anda!
”SKRÄMMANDE HANDIKAPPSYN”
AKTUELLA FRÅGOR
Vik debattred: Mats Skogkär, 040-28 10 13. Fax 040-93 96 56 E-post: aktuella@sydsvenskan.se
Det TV-sända firandet av kronprinsessan Victorias födelsedag i förra veckan var en skrämmande repris av forna tiders syn på funktionshindrade. Dessa framställdes som hjälplösa stackare som det är synd om. Det skriver Maria Liesland, aktiv i Riksorganisationen Unga Synskadade.
Bildtext: Victoriadagen
– sång, musik
och fördomar?
ARKIV: ANDERS WIKLUND 2004
”Skrämmande handikappsyn”
under de senaste tio åren har vi alltmer börjat inse vikten av att leva i ett mångfaldens samhälle. Ett samhälle där alla människor oavsett ras, kön, religion, funktionshinder eller sexuell läggning är en naturlig del. Begrepp som integration och segregation är vid det här laget välkända tack vare den ökade invandringen och inte minst sedan Sverige trätt in i Europeiska unionen.
En del politiker och samhällsdebattörer ser rent av vårt land som en liten delstat i det stora, enade Europa, där olika folkgrupper på ett naturligt sätt kan leva sida vid sida.
Detta kallas med ett annat ord inklusion, att man från början är en del av den stora helheten.
Denna utveckling upplever jag som synnerligen positiv. Det
gladde mig därför oerhört när jag i en nyhetssändning fick höra att Sverige och Norge var några av de länder som visade sig vara mest toleranta mot minoriteter.
Min glädje blev ganska kortvarig, ty samma kväll firade kronprinsessan Victoria sin födelsedag. Det var en skrämmande repris av forna tiders handikappsyn – ja, rent av segregation – som Sveriges Television bjöd på.
Först som sist, skall sägas att jag inte har något emot vår svenska monarki. Men programmets huvudsakliga syfte var inte – vilket jag trott – att fira Kronprinsessans födelsedag, utan att inhösta pengar till den s k Victoria-fonden för funktionshindrade barn och ungdomar. Och nog gick telefonerna varma.
Företag och i första hand privatpersoner skänkte pengar som aldrig förr. Man passade också på att visa vad fondmedlen används till, vi fick se gråtmilda bilder från en skidskola i Jämtland, några scener från sjukhuset i Kristianstad och sist men – men inte minst – hur lyckliga utvecklingsstörda, autistiska och CP-skadade barn kunde få en bättre fritid.
Man berättade även om hur tacksamma de äldre barnen och deras föräldrar var, över hur svenska folket kunde hjälpa dessa stackars ”mindre bemedlade”.
Under en och en halv timmes tid upprepade sig detta och jag började tvivla på om det verkligen var år 2004.
Det hela stannade icke blott vid födelsedagsfirandet, utan medierna fortsatte även den följande veckan att ta liknande grepp på folket i SVT:s insamling till Victoria-fonden genom Radiohjälpens försorg.
I ett längre reklaminslag repriserades de gråtmilda scenerna från sjukvården i Skåne. Såväl vårdpersonal och läkare som föräldrar och barn vittnade om hur utsatta de stackars sjuka och handikappade barnen egentligen är samt framhöll hur glada och tacksamma de kan bli genom denna fond.
En person som det är synd om kan inte uppnå någon respekt utan förblir ett barn som aldrig förmår bli en vuxen, självständig individ.
Jag anser inte att all verksamhet bör finansieras med statliga medel, men det berör mig djupt då medierna går flera steg bakåt
i historien och öppet sänder ut signaler i form av ”vi som är friska och starka” respektive ”ni sjuka och handikappade”.
Ett sådant tillvägagångssätt strider helt mot nutidens moderna tankar om inklusion – dvs att det inte skall finnas några ”dom” eller ”vi”. Jag frågar mig om en liknande tillställning hade varit möjlig att genomföra år 1977, då kronprinsessan föddes.
Denna tanke ter sig för mig ytterst skrämmande: att något som var otänkbart mot slutet av 70-talet framstår som fullt legitimt idag.
Något jämförbart hade aldrig gått att åstadkomma vad beträffar personer med utomnordisk härkomst eller avvikande sexuell läggning. Nej, dessa grupper anser SVT vara en del i den sk inklusionen, medan de funktionshindrade är människor som det är synd om och som för evigt bör segregeras.
Om inte SVT gjort detta historiska ”backsteg” hade kanske även jag som funktionshindrad medmänniska bidragit till fonden.
Min uppmaning till medierna är att inse att vi med någon form av funktionsnedsättning inte är några efterblivna varelser som allmänheten bör tycka synd om.
Nej, slå vakt om 2000-talets vision om ett enat Europa där alla minoriteter är inkluderade och håll fast vid 70-talets gamla princip om jämlikhet mellan handikappade och andra. Först då kan vi få ett samhälle i linje med det nya millenniet.
MARIA Liesland
22 juli 2004